Idag fick jag mig en riktig hejdundrande sovmorgon. Vaknade 11,45 och kände mig helt jävla upp & ner.

Tror inte jag är gjord för att ha sovmorgon? För hela dagen har jag gått omkring i en dimma och bara väntat på att få gå och lägga mig igen, haha.

Förr i livet kunde man ju tamejfan sova hur länge som helst utan att bli påverkad, men jag är banne mig gammal nu. Eller så är jag bara deprimerad?

Undra vad jag föredrar bäst?

Vi gjorde en lek/middagsvisit hos mina föräldrar i eftermiddag, och kom hem några timmar senare väldigt mätta och belåtna och utan barnet. Det är så väldigt praktiskt då hon nu har börjat ta egna, riktiga, intiativ och frågar "Mormor, kan jag få sova här"?

Men jag måste nog säga att ännu mer praktiskt är det när mormor inte har hjärta att säga nej till det lilla, gulliga och supersnälla barnet. *Kärlek*

Göta Kanal 3, står på tur. Men först lite nördsurferi.