Hej världen.
Jodå, jag lever. Jag känner oxå att jag lever, fast det börjar ordna upp sig & jag har nog fått lite koll på läget nu.
Åkte på nån slags infektion, men den försvann lika snabbt som den kommit- Så idag mår jag prima efter omständigheterna :)
Jag tänkte skriva lite om vad som hände på sjukhuset och lite efter.
I torsdags (24/2-11) fick jag träffa narkosläkaren, en dietist och sjukgymnast. Samt en sköterska som förklarade vad som skulle ske på operationsdagen. Ja, och så fick jag ta en massa prover igen.
Alla var otroligt trevliga, proffisga och empatiska.
Jag checkade in på hotellet vid 17, efter att vi gjort IKEA tillsammans med min farbror och shoppat saker som jag inte alls kommer ihåg att jag köpt. Snacka om stressad! Jag kan inte alls beundra Ersta diakoni för deras inredning på patienthotellet, men gratis är ju gott- Och det funkade.
Pratade lite med nära & kära i telefonen, såg på tv, somnade vid 23, vaknade en halvtimme efter med mardrömmar men lyckades somna om och sov riktigt gott när klockan väckte mig vid 6.
Duschade igen, precis som kvällen före eftersom det är väldigt noga att man gör det 2 ggr innan op, klädde mig och packade ihop min lilla resväska på hjul och trippade iväg till sjukhuset som ligger mitt över gatan sett från hotellet.
Mättes upp av en ssk som hänvisade mig till vänterummet eftersom jag och min nyfunna vän Johanna, som skulle göra samma OP som mig. skulle få träffa dietisen innan vi skulle op;as. Sedan skrevs jag in av samma ssk och fick en liten mix på totalt 7 eller 8 tabletter (minns inte riktigt) att svälja ner med yttepyttelite vatten.
Fick svida om till op-skjorta, knästrumpor och gigantiska trosor oxå, och sen kom kirurgen för att rita på min mage.
Allt gick så i i norden snabbt och 8,20 rullades jag in på operation. Dom satte nål i min hand och vips så hade jag masken ovanför min mun och dom sa att jag skulle ta några djupa andetag och sedan andas normalt igen.
Just det hade jag problem med, det känns som om man får panik för det går verkligen inte andas normalt.
Men jag somnade och vaknade upp på postop/IVA. Operationen hade gått superbra och tagit ca 2 timmar (antar att den tog lite längre än dom brukar göra eftersom jag op:at bort gallan för ett par år sen).
Ca. 1 timme efter jag vaknat var jag uppe och hade promenad och pisspaus. Jag var nalta (läs; himla) groggy fortfarande och somnade igenom så fort jag satt mig ner i fotöljen.
Min kompis Johanna rullades in på IVA några timmar efter mig och när hon vaknat igen så kunde vi sitta och titta på tv och dela tankar och babbla bort tråkiga timmar där. Sköterskorna på denna avdelning gjorde oss verkligen lyckliga med deras positiva insättlning och skicklighet.
Jag tror det är tack vare att Mariana drog upp mig så pass tidigt ur sängen som jag blev pigg så himla fort.
Supertack!
Alla mina värden var toppen. Det fanns inget att klaga på alls.
Vi fick ligga kvar på IVA tills lördags eftermiddag, pga. platsbrist på avdelningen. Men när jag väl kom upp på avd. 5 så kände jag hur himla bra vi haft det nere på IVA. Där hade vi blivit servade med vatten och allt vad vi ville ha och fick i oss, men på avd. 5 skulle vi nu klara oss själva. Snacka om bortskämda! Haha!
Och för att inte snacka om detta snarkVM som pågick i mitt rum. Herregud, hur kan kvinnor låta såå mkt?
Jag fortsatte att ha lite ont i magen men fick bra med smärtlindring och var mkt uppe och gick. Gick i korridoren och i trapporna. Det är ett tips till er som ska op:as! Gå i trapporna om ni orkar.
Eftersom man blir uppblåst med gas under op:en, så finns denna gas fortf. kvar i magen och alla små hålrum så man får rejäla kramper innan den kommit ut. Höga benlyft hjälper till på traven.
Jag blev utskriven i söndags och i måndags åkte jag hem efter 1 natt hos min farbror. Det var underbart att komma hem och få sova i min egen säng igen.
Men igår kände jag mig totalt ur gängorna, jättevarm och illamående så jag fick en akuttid på VC och det visades sig att jag fått en infektion. Fick komma tillbaka idag och då hade febern försvunnit och värdet gått ner, så dom resonerade att det lite förhöjda värdet är en svit från op och om mitt allmäntillstånd håller sig bra framöver så är det inte nån fara. Det känner jag mig trygg med.
Dock är jag inte alls nöjd med sjukvården i V-botten utan är så himla glad att jag fick göra min OP på Ersta istället. Kunde inte ha gått bättre.
Jag är nu inne i den s.k flytperioden och lever på soppor i ca 4 veckor. Man vänjer sig. Det tråkigaste är att inte kunna äta samma som familjen, men äh- Det är ju bara en kort period i mitt liv. den kvalitén som kommer med detta är ju värd det.
Idag visade vågen 8 mjökpaket mindre än vad den visade för prick 2 veckor sen. Jag är jättenöjd.
Smärtan håller oxå på gå över. Tar bara jättelite smärtstillande och har fått en tablett mot illamåendet om det kommer tillbaka. Dock mår jag inte illa idag, och jag tror själv det hade ett samband med febern, det förhöjda värdet, att jag inte fått i mig tillräckligt (bara hälften av rek. mängd) osv.
Jag ser med andra ord mkt ljust på framtiden :-)
