Hej Bröder & Systrar.
Kommer ni ihåg hur det var förr? Man mofflade och snaskade och tryckte och svullade i sig onyttigheter
framför tv;n på kvällarna. Man dämpade minsta lilla sug med onyttigheter istället för att tänka framåt och snäsa åt den lilla djävulen som satt på axeln. Sen gick man och la sig. Mätt och uppblåst som en fet elefant, full av gift.
Vaknade på morgon och kände sig... BAKIS!
Har ni nu reflekterat över hur mkt gift vi försåg våra kroppar med? Har ni reflekterat över att trots minimalt matintag (nära inpå svält) och inte alls i närheten av vätskeintag som det var förr, så har den där elaka huvudvärken, ångesten och uppblåstheten samt tröttheten magiskt försvunnit?
Läste, innan op;en, att man efter op;en kan bli lätt äcklad av människor (helt normala människor ansåg jag DÅ) som mofflar i sig allt möjligt och vars liv kretsar kring mat. mat, mat, mat... Och fika.
Jag trodde inte att det var möjligt. Vaddå, äcklad? Man äter ju för att överleva och för att det är smaskens.
Men jösses, vad jag har upptäckt den senaste tiden. Jag har upptäckt hur dessa människor bara äter sig genom dagarna. Så fort dom vaknar planerar dom vad dom ska äta till middag och när middagen är över så mofflar dom ner sig i sina slitna soffor med andra onyttigheter.
...Och nu undrar jag givetvis, om jag skulle se mig själv utifrån (så som jag var för 1 år sen), vad faan skulle jag då tycka och tro om denna Lindy? Hemska tanke.
Denna typ av människor, dom börjar jag mer & mer dra mig undan ifrån. Är det ett omedvetet val jag gör för att inte frestas, eller är jag redan så stark att jag fattat galoppen?
Kluriga funderingar på en helt vanlig torsdag.
Känner verkligen igen alla de där känslorna. Gu så jag tyckte att alla som åt var äckliga i höstas då jag knappt fick i mig något alls. Och du vet väl redan att jag nojjar och funderar och vänder och vrider på mycket för att slippa få i mig gift. Nu har jag olika dagar. Vissa dagar MÅSTE jag verkligen ha något sött, för jag har liksom fått den gravidcravingen nu. Men vissa dagar skulle jag kunna nöja mig med en citron och en kiwi tillsammans med ett glas vatten. Jag hoppas verkligen att amningen inte gör mig matgalen utan att jag kan hålla mig till den nyttiga linjen med lagomt mycket slisk.
SvaraRaderaÄr väldigt imponerad av dig Linda, men det vet du ju redan. Jag tror att dessa känslor kan vara en viktig del i resan för dig. Även om man blir lite äcklad och irriterad på folk.
KRAM!
Jag vet, du är en förebild för mig. Jag har bestämt att det är slut med köpegodis i detta hus, godis med massa gifter i. Ska det köpas godis så får det vara nyttigt godis eller hemlagat så man vet vad det är för onyttigheter.
SvaraRaderaJo, jag glömde skriva att jag känner mig irriterad på folk oxå som bara äter och äter och äter och äter. Att dom inte inser att livet går ut på så mkt annat. Jag hoppas min känsla håller i sig ett bra tag till :))
Jag vet vad du menar, ibland finner jag att jag stirrar på min man och undrar om han alltid har ätit så där mycket? Jag kollar på "vanlig" icke-opererade människor på restauranger, hos vänner osv och undrar hur de kan äta så himla mycket! Min hjärna och mina ögon har ju vant sig vid miniportioner.
SvaraRaderaNu gäller det att inte bli dömande mot andra som inte har en mini-mage... Man blir lite insnöad i sin egen lilla matvärld med mini-tallrikar och mini-portioner :)
Ha en skön helg!