Träningsstopp

Ända sen igår har min mage verkligen varit i olag. Inte så att jag är dålig, men det gör som ont. Ömmar och har sig.
Jag har funderat och funderat och funderat och uteslutit vad det skulle kunna vara. Men jag har inte blivit så jädra klok.
Vad jag nu har siktat in mig på är att jag gick ut för hårt med träningen. Patrik masserade (Och Freja "balanserade") min rygg efter middagen idag och aj... "Mamma, jag är här, det är ingen fara". Haha, hur förklarar man för en 3-åring att det gör ont men det är skönt?? Jag valde att inte lägga mer vikt på det, just då.
Men efter 30 minuters intensiv massage så började det kännas bättre. Jag är fortf. öm i nedre delen av magen men inte alls i närheten av vad jag var imorse.
Får hålla mig till promenader dom närmaste dagarna.

Det är ju så att man blir extremt nojig efter en sån här operation. Minsta lilla onda i magen är "Läckage" "Tarmvred" eller andra hemska komplikationer. Jag har haft ett sånt otroligt flyt genom hela min återhämtningstid och därför blir jag rädd att NU är det illa.
Men så är det ju inte. Naturligtvis.
Vi GBP-opererade kan ju inte träna lika hårt (i början) som man skulle kunna göra om man inte var op:ad. Vi får ju inte i oss tillräckligt med näring för att funka så. Även om man skulle ORKA (konditionsmässigt) så bör man inte, för det betalar igen sig sen.
Det är väl det som gör mig så frustrerad, för jag har verkligen fått mängder med energi och jag vill verkligen träna hårt. Men kroppen säger nixpix.
Damn it.