Jag är vanlig.

Jag är en tröttis. Hade hellre velat vara en festis, men krafterna vill inte riktigt infinna sig. Vad det beror på kan jag bara spekulera i, men hoppas få ett besked nästa vecka då jag har tid på "sjukan". Jag är bara så ofantligt...Trött. Men jag orkar ändå, på nåt konstigt sätt, att ta mig i kragen och he mig ut på (nästan) dagliga promenaden. Det måste jag ju, annars kommer jag att lägga mig på den riktiga latsidan och den sidan sa jag Hejdå till för ca 6 månader sen. Hurtbulle, är mitt framtida alias.

Jag jobbar, oj vad jag jobbar, jävligt mkt. Jobbar jag inte i stan så jobbar jag hemma och det här med Svensson-livet som jag så gladeligen såg fram emot för 2 veckor sen kan jag ju säga att; It sucks! Helle, så fel jag hade.
Men det är ändå bra. På sitt sätt. Jag känner att jag lever iallafall och ser att sambon är gladare och mer social och vi har nåt som kallas rutiner. Något som vi aldrig haft i vårt förhållande.Rutiner är helt nytt för oss, men det kommer att vara nyttigt i längden. Inte minst för den lilla. Nu är vi en vanlig familj, med vanliga rutiner som äter vanlig mat på vanliga dagar och som ser fram emot en vanlig ledig helg. Men oj vad man planerar att göra ALLT på helgen nu då. "Nä, men det där kan vi göra till helgen". Inte konstigt att vanliga människor ser helgen som heligt. För oss hade vardagen blivit till helg så tillslut var jag helt enkelt vansinnig.

Jag är en helgmänniska. Helt enkelt.
Varför göra idag det man kan göra till helgen?