Idag är ingen bra dag...

Jag ska...Ska inte...Måste..Men vill inte... Eller vill egentligen..Borde..Får..Måste..Måste..Vill inte. Orkar inte.
Att det ska vara så otroligt ångestladdat. Hur ofta ska jag behöva brottas med hjärnspökena innan jag klarar av att bryta ner dom?
Jag skulle verkligen, verkligen, verkligen behöva köpa badkläder IDAG. Men jag har ungefär 100.000 projekt som är mkt mer, ehum, viktiga. Att stå i en provhytt och klämma in sig i en åtsittande liten...Sak... Är inte jag. Att se alla valkar, allt löst skinn, alla fel och brister- Är nåt jag inte behöver just nu. Men för att träna bort alla dessa fel och brister så behöver jag en baddräkt. Jag vill börja simma. Det är nåt som skulle passa mig, flyta omkring i bassängen och må gott. Jorra!

Men sen har vi ju även det mer akuta problemet att jag måste ha badkläder genom jobbet. Jag trodde (Hello! Hur jävla dum kan man va..!) att jag skulle kunna ha badkläderna som jag hade innan jag blev gravid (Jo, här sparar vi på ALLT serru...), för innan jag blev gravid var jag snygg. Kände mig snygg.
Rotade fram dessa igår och vad händer... Jag tappar bikinitrosorna. Linnet sitter så löst att brösten syns och det känns bara... Stort.

HUR GICK DET HÄR TILL?

Jag utökar "Måste-ha-listan" med en till punkt:

-Badkläder.

Sen hade ju en gnutta självförtroende inte suttit hel fel heller. För det tappade jag visst nånstans förra veckan. Upp som en sol & ner som en pannkaka. Fläskpannkaka?

Men visst är det helsjukt, att jag tappar självförtroendet då jag går ner supermycket i vikt? Borde det inte vara tvärtom? Egentligen kanske det inte är självförtroendet jag tappar, utan en bit av mig själv som jag en gång var. Fick ett jättegulligt SMS av min fina vän häromdagen där hon skrev en massa fina saker och att jag förändrats enormt sista tiden och att det är det som gör mig låg (i korta drag), att hjärnan inte hinner med och inte heller omgivningen kanske. 

Hon har otroligt rätt. Mitt humör svänger som aldrig förr och jag kan spegla mig i timmar (minuter...), men INTE för att jag tycker om det jag ser utan för att jag behöver det. För att jag inte ser mig själv längre. Jag varken ser eller känner mig själv. 

Samma fråga igen:

HUR GICK DET HÄR TILL?

(Jag kämpar vidare...Och kommer säkert tillbaka till ämnet gång på gång.

Men en dag, hoppas jag, kunna lämna ämnet för gott. Ingen är mer less än jag.)