Min hjärna är fucked up.

Efter ett långt men mkt givande och trevligt personalmöte mötte jag på eftermiddagen upp min hemkommande Thailandsbruna och alldeles underbara Frida, som jag inte träffat sen i februari(!) på stan.
Att ta med sig Frida på stan är som att banta 2 storlekar på 1 timme. Nej, jag menar inte att det är intensivt. Tvärtom. Vi hade en mysig eftermiddag med tjejsnack (hade a loooot att ta igen efter månader ifrån varandra), mat och så min klädprovning.

Det här är ännu ett bevis på att min hjärna är helt fucked up efter en snabb viktnedgång (Dagen till ära -24 kg).
För det första upptäckte jag en snygging i skyltfönstret idag. Jag upptäckte mig själv och tänkte; "Damn, I´m hot" (Ja, så hot man kan vara iallafall...).
För det andra så tänkte jag slå till på en top som jag sneglat på länge. Tog en mindre stl än den jag brukar ha (till saken hör att vågen visade -1 kg på 2 dagar IGEN imorse, så jag tänkte slå till på en liten stl idag). Frida sneglade på mig och sa;
"- Baby, har du verkligen tänkt ha den där"?
"-Eh, ja... Det är ju min stl".
Hon tyckte den såg ut som ett hus på mig. Nu snackar vi inte sommarstuga, utan ett riktigt hyreshus. Hon hämtade mindre size och hon blev inte nöjd förän JAG tog på mig stl 42. Fattar ni!? Stl 42! JAG!
(Det är lungt, jag fattar det inte själv).

Dock köpte jag den i en size större, dvs. 44. För jag är fortf. skeptisk till att jag verkligen har gått ner så mkt att jag kunde ha size 42. Jag ska suga på karamellen ett par dar innan jag går tillbaka till butiken med Fridas mantra klingande i bakhuvudet "-Baby, du kommer att kunna ha den max 1 månad. Totalt bortkastat. Köp den mindre".

Hon har rätt. Min baby.