Jag bloggade för ett tag sen om att jag inte på några som helst grunder kunde förstå hur människor som gör denna GBP (och det går bra för) kan bli deppade. Då fattade jag inte heller riktigt vad uttrycket "Upp som en sol, ner som en pannkaka" innebar..... Det gör jag förvisso inte än, men jag tror det har ganska många innebörder i sig.
Just nu känner jag mig verkligen som en stor, jävla fet, platt pannkaka. Jag har varit (som andra beskriver mig) så levnadsglad den senaste tiden och jag har riktigt inte fattat själv att just Det var nog lugnet före stormen. Att jag fick diagnosen manodepressiv (dock helt felställd, enligt mig!!) för ett par år sen gör att jag själv började fundera på hur det egentligen skulle vara att ha ett mellanläge? Vore ju väldigt praktist. För som det är nu så är jag antingen så jävla övertaggad, så "levnadsglad", sprudlande, energisk att folk knappt hinner med mig i svängarna, eller så är jag bara... Platt. Som en pannkaka. Djupt nere mao. Dock varar inte dessa down-perioder så länge. Ett par dagar kanske, eller tills något spännande dyker upp framför mig. Jag kanske är uttråkad, helt enkelt?
Rastlös?!
Men nu tappade jag tråden, totalt. Tillbaka till min deppighet kring operationen. Allt har ju gått så enormt snabbt på slutet. Jag har gått ner ca 34 kg och ser inte skillnaden i spegeln. Jag äcklas fortfarande av mig själv och behöver verkligen påminna mig att jag inte alls är samma Linda som innan. Jag går på BIB-avdelningen på H&M (FORTFARANDE!) och har inte fattat att jag drar ca. stl M på den vanliga avdelningen. Jag vet inte ens om jag trivs med att gå ner i vikt längre. Denna besatthet kring vågen och måttbandet är smått energikrävande (läs; Förjävlig) och jag känner mig som en alkoholist som bara måste ha mer och mer, som försöker gömma, glömma och gå vidare och säger att jag inte alls är brydd eller fast, fastän jag måste väga mig varje morgon och förbannar våghelvetet då jag bara gått ner 4 hg sen förra dagen.
Ja, ni hör ju. Jag är på väg att barka utför. Kommer så väl ihåg vad min mamma sa till mig före operationen "Bli inte besatt, Linda". Nu är jag besatt. As hell. Besatt och deprimerad och äcklad.
Måste fundera på en lösning.
Känner igen exakt allt du beskriver ifrån folk i min omgivning som bara lever för sin vikt, sin mat och bara pratar om hur jävla bra allt är och hur mkt dom går ner i vikt efter op. Men sen kan d slå över andra dagen å då e allt skit, å hel om dom inte gått ner nåt på nåt dygn. Detta till stor del för att be MIG om bekräftelse att dom ä duktiga. Jag HATAR att höra om deras besatthet för den är tröttsam och KAN i värsta fall smitta av sig. Den ger mig iaf en inre stress.
SvaraRaderaSjälv är jag tvärtemot, helt ointresserad av vikt just nu. Visst vill jag gå ner men jag väger mig typ aldrig å jag bryr mig lixom inte. Vill oxå hitta ett mellanläge, men åt andra hållet. Du kanske behöver gå och prata med nån? Tror att ditt läge på nåt sätt är värre än mitt, dock ger ditt mer viktminskningsresultat, men hur mår psyket?
Hoppas du hittar en lösning. Kram på sig.
Bra tanke, Helena. Jag behöver nog nog att bolla tankar med, få pepp av osv. Just nu kan jag lägga till sjukligt beteende på listan och absolut en mkt förvrängd kroppsuppfattning. Jag vill inte prata om "hur duktig" jag är, jag vill kunna reflektera över min op efter ett sunt ideal, men det går åt helsike :)
SvaraRaderaKRAM!
Glöm inte bort att "normala" också kan bli deppade och maniska ibland.... det är okej att få känna sig låg bara man vet att man kommer ur det. Har själv varit inne i en låg period nu då jag insåg att R's föräldraledighet är slut. Känns ju bara crap att måsta vara ensam. Men jag antar att det kanske känns bättre om vi kommer in i någon rutin och jag får upp farten på disk, tvätt och plock så kanske det känns lite bättre snart. Har tröstshoppat en syskonvagn i ren panik.....
SvaraRaderaAtt göra en sådan Op som förväntas ge stora resultat, ger stora förhoppningar. Det där beteendet har man bara man ändrar sin kost och hoppas på viktnedgång!!? Man blir peppad så in i norden direkt det visar 1 hg ner!! Men om det då en dag visar 2 hg upp... oj, då sitter man helt plötsligt och tröstäter???
SvaraRaderaAtt göra den här operationen är som att formatera en dator. Hjärnan MÅSTE ställa om sig på Noll. Vilket naturligtvis är lättare sagt än gjort, eller, vilket naturligtvis är omöjligt? Vi Är Ingen Dator!
Nu har ju jag inte gjort denna Op, så jag kan inte föreställa mig vad som föregår i din kropp och knopp. Men med "små" metoder kan komma Många beteenden och tankar, hur ska det då inte vara med STORA Metoder??
Dessutom kan jag tänka mig att blodsockret spelar in rätt mycket, hur bra det än går?
Blodsocker spelar in Väldigt Mycket på psyket! Men det måste vara oerhört svårt att hålla det stabilt med så "lite" mat, å andra sidan kanske man får äta oftare? Vilket kan vara positivt i den bemärkelsen.
Oj vad jag babblar, jag har knappt stigit upp ur sängen, så du får ursäkta mig ;)
Att gå och prata med någon tror jag Alla som gör denna operation borde få göra! Fast, personligen tycker jag att alla som går på denna Jord skulle behöva gå och prata med någon! =P Så harmoniskt det skulle kunna vara ;)
Jag hoppas att det lugnar sig lite. & som du säger, ett mellanläge skulle vara bra att hitta! Om inte annat med medicin? Mitt mellanläge är bäst då jag äter medicin (som jag ska börja om med nästa vecka, för då börjar hösten närma sig). Många klagar dock på att dom inte får känna sig LIKA Glada när dom äter med., och i början blir dom VÄRRE. Själv SOV jag i 2 veckor innan det släppte. Men jag klagar inte på att jag inte får vara LIKA SPRUDLANDE, för jag är harmonisk och lycklig istället! =D Vilket passar mig väldigt bra!
Ja, bara små tips & erfarenheter... vet ju inte vad/hur du gått tillväga tidigare med att handskas kring dina dep. men jag hoppas du hittar ett bra och stabilt sätt =) Massor av kramisar!!
Åh, vad jag älskar när ni skriver engagerade kommentarer från hjärtat. Tack till er alla <3
SvaraRaderaVilka pinglor ni är!!!